Inledningsvis vill jag bara påminna om att det jag skriver om, egentligen inte går att beskriva med ord. Men, vi behöver kommunicera och dryfta olika ämnen av olika anledningar som människor och skriften är ett av våra verktyg. Min anledning är kort och gott att jag vill dela med mig av mina erfarenheter.
Jag definierar begreppet känsla via våra sinnen. Alla sinnen. Smak, lukt, syn, hörsel känsel och medvetandet. Alla dessa samverkar varje ögonblick av våra liv för att ge oss information om den rådande situationen, om det finns mat, om jag kan känna mig trygg, om jag är välkommen, om det råder fara osv. Känslan lämnar inget övrigt att önska om vi verkligen ”lyssnar” på den. Vi är vandrande antenner och det ska vi ta vara på.
Den mänskliga naturen bygger på känslor så som jag definierar den. Att ta vara på och "lyssna på" den bortombegreppsliga kommunikationen, ger oss ytterligare förståelse för oss själva och varandra. Att känna in och känna av vad som förmedlas innan vi sätter ord på vad som händer i det mellanmänskliga, får oss att använda andra delar av vår kropp innan vi tolkar det intellektuellt. Studier visar bl a att, om vi inte möts på detta sätt, hinner vi inte få all information som sker i mötet. 6 sek innan vi säger något, är det klart vad vi ska säga, visar andra studier. Det ger oss en hint om att "inkänningstiden" är viktig för att kunna kommunicera på ett fullgott sätt.
Känslolivet styr till största delen kommunikationen mellan oss. Det är viktigt att förstå för att kunna hålla samman som människor och för att kunna samarbeta för att överleva som population. Ett akademiskt ord för den förståelsen är reciprocitet. Att verka för sin och sin populations överlevnad genom förståelsen att jag som enskild individ har störst chans att överleva om jag värnar om andra (population framför individ) genom samarbete. Detta är en komplementerande förståelse till hur känsloskap inte är en individuellt isolerad företeelse och samtidigt innehar en oändlig komplexitet. Att leva på detta vis är direkt hälsosamt för alla. Att bry sig om varandra känslomässigt ger oss stora hälsofördelar.
Individualiserade beteenden leder till att man kommer ifrån det kollektivt reciproka och den känslomässiga kommunikationen, intellektet och individen (jaget) får större utrymme och konkurrens premieras framför samarbete. Ett sådant leverne ger oss hälsonackdelar.
Känsloskap står som kontrast till vetenskap. Och verkar samtidigt som samarbetspartner. Vetenskap är fenomenal på detalj-studier, men kan inte med sin metodik få samma grepp över helheten som känsloskap kan. Därmed är de båda mycket goda kom-plement till varandra. Vetenskap främjar auktoritetstro, att någon annan (något auktoritärt) ska kunna dig bättre än dig själv och det är sällan hela sanningen. Känsloskap för dig tillbaka till tron på dig och vad dina känslor och sinnen förmedlar. Återigen, bra komplement till varandra. (Se även under rubriken Känsloskap i denna folder)
Känsloskap är fritt från bevis, eftersom det inte går att bevisa en känsla med vetenskaplig metodik (se även ovan). Och det behövs inte. I känslan bara vi vet saker som till exempel att jag är kär, att jag är glad, att jag är arg osv. Inga bevis inför andra behövs. Din känsla är ditt unika bevis för dig. Orsaken till olika tillstånd kan däremot vara nyttiga att ta reda på för välmåendets skull. Det fiffiga med det, är att vägen dit också går via känslan. Känslan hjälper dig även till närvaro och närvaro hjälper dig hitta känslan. Inte nog med det, det är i närvaro och mötet med känslorna som cellerna mår som allra bäst och kan reparera och återhämta sig. Allt för den mentala och fysiska reningens skull. Och vill man detaljstudera (ta ut en del ur sitt sammanhang), kan man även göra det. Win, win i sitt esse!
Vi behöver mer och mer förstärka vår inneboende förmåga att ”läsa av" vad känslolivet förmedlar. Och det är i upptäckterna av vårt känsloliv som vi kan lära känna oss själva och skilja på vad som är jag och vad som är annat. Det är också i känsloskapet som vi kan förstå att: ”Metoder och förklaringsmodeller är bra, så länge vi inte bara använder dom som metoder och för-klaringsmodeller”.
Lansering av begreppet känsloskap och dess innebörd, är inte bara bra som kontrast och komplement till vetenskapen, utan är även en viktig komponent i det nya mänskliga förhållningssättet. Den embryologiska processens prioriteringsordning, visar dessutom att känslocentrat (känsloskap) utvecklas före hjärnan och är en del av en gemensam process vilket gör de båda till oskiljaktiga samarbetspartners. Tillsammans - är allt möjligt!